Nu kanske jag, som stolt uppfödare, ska slå mig för bröstet, men det känns inte som om min del i det här är särsklit stor. Det började med Gottands Bus som jag köpte av Berit och Roland Fredriksson som bor en bit utanför Östersund. Bus blev i sin tur mamma till min stamtik Pilens Max som är mormor till Pilens Dione, alias Etta.
Etta råkade bli köpt av Anna Londré som är väldigt bra på det här med hund. Anna har så gott som alla egenskaper man i vanliga fall brukar önska sig av en retriever. Anna är samarbetsvillig och lyhörd, hon har stor arbetslust, tycker mycket om att jaga, skyr varken regn eller snålblåst och kan ligga i från morgon till kväll med i stort sett vad som helst. Har hon därtill en hund vid sin sida är hon kababel till stordåd. Nu råkade hunden hon fick i sin vård bli Etta, som jag uppfattar som en hund som har precis det som jag önskar få fram i min avel. Nästan lika stor samarbetsvilja som jaktlust, lyhörd mot sin förare och uppmärksam på sina uppgifter. Socialt vänlig och trygg med såväl människor som hundar. I mycket är hon väldigt lik sin mormor Max.
Etta vet att det oftast lönar sig att samarbeta men hon har också fått behålla makten över sina nedärvda jaktgener och egenhändigt förvärvade erfarenheter och kan dra egna slutsaser när situtionerna kräver. Etta o Anna lever i en relation med ömsesidig lyhördhet.
Ettas mama heter Pilens Selene, efter Just Like Prince William, och hennes pappa är Stenbury Askrike Black Nash. Bakom dessa hundar finns det människor som jag uppskattar väldigt mycket.
Denna sport, apporteringssporten, är fantastisk. Den ger så mycket glädje och så många vänner, både fyrbenta och tvåbenta.
Tack till alla, och stort, stort grattis till Anna o Etta!!